Det behövdes bara två provridningar sen hade jag bestämt mig för vem jag ville lämna min pärla till, dem passade väldigt bra ihop redan då! Och det är så det ska vara med Zeo, antingen klickar man på en gång eller inte. 

Hälsade på henne i lördags och klart att det känns i hjärtat. Att inte se henne hemma, i sin box som hon alltid hittade till.. Hon var så trygg! Visst det är hon nu också men ni förstår säkert vad jag menar, det var helt enkelt ovant för mig att se henne någon annanstans.

Tänk att jag ändå lovade henne att vi aldrig skulle skiljas. Hon skulle inte behöva flyttas runt mer än vad hon redan gjort i sitt liv, nu hände ju saker som gjorde att det blev tvunget att låna ut, men ändå.. Jag saknar henne verkligen!

Men vad bra hon har det! Hon trivdes och Emma som hon står hos är nogrann med både ridning och skötsel. Så det känns jättebra också såklart! Red även en stund i lördags och det var jättekul, hon var som vanligt och det gör mig glad! 

Emma berättade att hon var överlycklig efter varje ridpass och inte kunde tänka sig någon annan häst, så jag är en glad ägare!

Undra vad som händer dem närmsta åren med mig och Zeo.. Kommer vi någonsin tillbaka till tävlingsbanorna eller är det ett minne blott? Vad tror ni? Vad hoppas ni på?