Att övervinna sin rädsla.

Det finns bara ett sätt att verkligen få bort sin rädsla, och der är att utmana den. Om du hela tiden väljer den enkla vägen genom att kring gå den så får du aldrig bort den.

 

Jag och Zeo kraschade in i en stor oxer 2011. Det slutade med att jag färdades till akuten och musklerna var helt sönder nere vid ländryggen. Det tog tid innan jag kunde rida igen och jag kunde knappt använda mitt högra ben i början, då jag hade nerver i kläm. Jag gick med tankar i huvudet som "Hur sjutton ska jag våga göra det jag älskar igen?".

 

Detta gjorde mig osäker. När jag väl kunde rida igen så var jag inte rädd, men otroligt försiktig och medveten. Jag visste att om jag gjorde minsta lilla fel emot ett hinder så kunde detta hända igen. Zeo är en häst som i stort sett aldrig stannar hur fel man än kommer, och hon taxerar inte ett dugg själv. Därför hänger allt på mig som ryttare att få avstånden att stämma. Därför har det vart en svår resa sen kraschen, då jag har blivit lite för övernoga sen dess. Jag håller lite väl mycket ibland just för att backa henne in till ett avstånd som egentligen inte är rätt, för vi förlorar för mycket tempo och galopp på det.

 

Nu i år har dock det mesta släppt igen. Jag vågar rida an mot ett hinder utan att forcera för mycket. Det är fortfarande stunder jag kommer tillbaka i gamla banor, men dem blir allt färre. Ju högre ett hinder blir, desto mer osäker blir jag såklart. Och där är det ju lite i kläm, för mot ett stort hinder måste man ju verkligen ha en bra galopp för att ens kunna nå över. Men vi jobbar vidare med detta och tar det i vår takt. Jag tänker ändå aldrig bli en världs-elit ryttare i hoppning så varför ska jag ha bråttom?

 

Men till er alla där ute som är rädda för hoppning av nån anledning, utmana er själva! Jag lovar att det är det enda sättet att träna bort rädslan på. MEN, lägg det på er egen nivå där ni befinner er just nu. Man ska inte höja bara för att, utan för att det känns roligt och framförallt för att ni är redo för det. Jag tänker traggla tävlingar upp till 120 i många år till, det är dit upp jag hittills känner mig säker så därför stannar jag där till jag är redo för högre höjder. Och jag tänker ha jävligt roligt på vägen! :)

 

 

 

Åh, vad fin blogg! :)

Bra inlägg! Vad starkt av dig att ändå fortsätta hoppa! Helt rätt att man ska ta det i sin egen takt!
sv; Jaa! Det är det ända positiva med att städa! Att se resultatet!
Jätte fin blogg!!

Väldigt bra inlägg!
Känner verkligen igen mig. Var själv med om en liknande grej nu i våras, slutade med att jag fick alla revbenen på vänster sida avtrampade, och en rejäl smäll i ansiktet med hjärnskakning som följd. Tog X antal hoppträningar innan jag vågade rida som vanligt igen, och det sitter nog fortfarande i bakhuvudet på mig. Men jag gick ner ett par klasser istället för att pressa mig själv, och nu känns det som att det vänt på riktigt.

Starkt av dig! Heja dig, detta kommer du att klara.

Svar: Tack så mycket. Jag är otroligt glad över henne. En egen häst har varit en dröm i nästan hela mitt liv. Så nu när den har gått i uppfyllelse så känns det inte helt verkligt.

sv; Åh tack snälla fina du, vad glad jag blir!

SV: Ja det är väl antagligen så.. Men tycker ändå att en timma inne borde vara tillräckligt för att komma ner i varv, men troligtvis inte... =)

Jättebra inlägg Martina!! :D

Känner igen mig en del! Blev väldigt hopprädd för flera år sedan och det är först för ungefär 1-2 år sedan som jag börjar känna mig säker. Jag är inte rädd längre, men har väldigt dåligt självförtroende när det kommer till hoppning. Bara att fortsätta kämpa och som du säger, ta det i sin egna takt! :)

Snygg häst :D

Har "följt" din ridning från blogg men sett träningar sen kraschen. Måste säga att jävlar vad mod du har!!
Sjukt bra jobbat du ska vara stolt över det.
Detta inlägget blev en riktig inspirations källa, bra push!
Stor cred och fortsätt bara så som du gö med både hästar och blogg! ;D

Bra inlägg & fin blogg! :D