Till sommaren blir det två år sen..

.. Som vi plötsligt fick avliva underbara Wickan. Hon var min mammas häst, ett friesersto på endast 6 år. Hon hade tagit sig ur hagen och rymt, och därmed gått omkull på något sätt då hon hade skrapsår på benen och bogen. Men verkade hyffsat pigg när vi fick tag på henne. Dagen efter kunde hon knappt gå. Hon hade hög feber och var ordentligt allmännpåverkad. Mamma och hennes väninna ringde ut en vetrinär, som inte kunde göra något på plats. Men av stressen hade nu Wickan fått kolik också. Mitt i natten fick mamma åka iväg med Wickan till Helsingborg djursjukhus. Dem behandlade koliken det första dygnet, som dem tillslut fick bot på. Jag hör ofta bra saker om helsingborgs djursjukhus, men själv har jag inte den uppfattningen. Det byttes vetrinär hit och dit, och ingen verkade ha någon koll när man ringde ner och ville höra läget om vår häst. Varje gång vi ringde var det en ny man fick prata med, så fick man dra hela historien igen. Dem själva verkade knappt veta vilken häst det gällde? Men iaf. Dem ultraljudade hennes mage, och insåg att hon hade inre blödningar "Men det ska inte vara någon fara, hon kommer att bli bra" Fick vi höra efter varje samtal. i FEM dygn försökte dem behandla detta. Den ena vetrinären efter den andra gick på semester, nya kom. Man kände sig så hjälplös. I fem dagar fick hon alltså lida av sina blödningar, som dem först så lätt skulle fixa? Då fick mamma samtalet. "Det har börjat rinna blod ut från kronranden på hästen, vi tror det bästa vore att avliva". "Hon har så pass svåra inre blödningar nu så att det rinner ut från kroppen" Mamma i sin tur ringer mig, och jag skriker rakt ut "NEJ!, det måste finnas något att göra! Det har dem ju sagt!" Men sen insåg även jag när mamma berättade läget att något annat inte var möjligt. Jag grät hejdlöst och känslan av att man inte ens fick säga hejdå till sin älskade familjemedlem är hemsk. Hade vi vetat detta, hade vi fan bott på djursjukhuset hennes sista dagar. Vi behöll vårt hopp uppe på grund av vetrinärerna som hela tiden kom med goda prognoser, tills det plötsligt inte alls var så längre..

 

Sen förstår jag att alla kan göra fel. Och att ett läge för en häst kan ändras drastiskt. Det är just bemötandet mot oss jag har att klaga på. Alla verkade så oinsatta och dem kunde inte sätta fingret på något. Ibland känns det som att hon hade levt om EN OCH SAMMA vetrinär hade lagt ner sitt jobb på henne. Men det kan man kanske inte begära..

 

Vila i frid älskade Wickan, 2006-2012<3

 

 

 

Oj, redan två år sedan snart :/ Men usch vilken tragisk sista tid hon fick, stackarn :(